Veckan krönika signerad Christer Tonning

”Störst av allt är rädslan” av Barbro Hörberg, presenterad av Lena Nyman
När intresset började för idrottens psykologi, sociologi och pedagogik, så gick studierna bakåt i tiden. Varför åkte Gunder Hägg och andra elitidrottare till Gösta Olander i Vålådalen inför viktiga tävlingar och mästerskap? Hur kunde man bygga upp motståndskraft när tvivelaktiga tankar började surra, innan, under eller efter prestationen?
Truls Möregaard stod och vägde i semifinalen, men efter viss tvekan blev han klar över vad han kunde åstadkomma – resten gick som en dans. Hur stark är man i avgörande ögonblick?
Skövde AIK tränade i lördags och tändningen var perfekt, inte minst när man nötte hörnor och man nötte verkligen med Schybergavslut. Dagen efter fick man betalt i matchen mot Örebro och vi kände alla att nu, 3-1 i halvtid. Matchen skulle analyseras som matcher görs utifrån teknik, taktik och fysik, men hemligheten låg säkert i ett område som tilltalat mig – idrottens psykologi, sociologi och pedagogik.

När laget med vetskap om att man skulle anstormas sakta började känna rädslan av att bli straffade som lag och misslyckas som individ – så kröp man ner i skyttegraven och hade inte en tanke på att man om man behöll initiativet och förlade bollen på motståndarnas planhalva skulle åstadkomma frustration hos Örebro. Man bjöd in, backade hem och rädslan för att ÖSK skulle göra mål på oss blev påtaglig och efter hand inte frågan om, utan när, ett mål skulle ramla in. Anfall är bästa försvar och de så emotsedda 15 minuter i andra blev en krampaktig defensiv nära Otto Lindell och med vidsträckt lag som ÖSK plötsligt kunde spela sig igenom utan större besvärligheter – puh så jobbigt det blev. Ängsligt blickade vi på varandra och den rakryggade offensiven som vi hade åstadkommit försvann. ”Störst av allt är rädslan av att misslyckas” och i den ivern gav vi bort initiativet. Men som sagt detta var en analys utifrån det mentala spelet – det fanns säkert många andra vinklingar på matchen som gled oss ur händerna. Lärde vi oss nåt?

Snart 30 år sedan Sverige upplevde framgången att gräva guld i USA
Förberedelserna inför VM 1990 blev enligt Sundsvalls Tidning ploj med olika jippon och familjeliv kryddat med uppträde på Lisebergs scen och Stenungsbaden ville verkligen, enligt önskemål av Olle Nordin förbundskapten, visa vilken fest VM skulle bli. 1-2,1-2,1-2 lär väl ingen av oss äldre glömma och Olles ”klockade schema” som inte precis funkade i Italien blev ingen upplyftande och stimulerande händelse för vare sig spelare eller ledare. Så skall vi verkligen inte ha det, sa Tommy Svensson. 1992 valde man att leva lägerliv i Gimo nordöst om Uppsala- där bara mygg och autografjagande barn surrade ikapp med oss journalister enligt Sundsvalls Tidning. En lantlig miljö och fattig atmosfär, ja något bättre men ingen uppladdning som Tommy ville skriva hem om. Så Tommy Svensson lyssnade till Holland och Tysklands vitsord om enligt dem den perfekta uppladdningen i Varberg. Rankad 1 av samtliga EM-länder utom England som uttryckte sin bestörtning om att lättklädda damer ständigt fanns på stranden i Apelviken direkt utanför hotellet, vilket bemöttes av det klassiska uttalandet från Rinus Michels, Hollands legendariske förbundskapten: ”Se där varför jag mycket hellre är holländare än engelsman.” End of discussion. Tommy menade att det närmast skulle vara en stimulans. 1994 ringde Tommy och omtalade vilken goodwill det skulle vara för oss om ett uppladdningsläger kunde ske i Varberg – men om detaljerna inte fungerade bad-will blev svaret. Så efter någon veckas intensivt planerande, organiserande, bemannande och förberedelse så var vi överens – detta var det bästa vi kunde erbjuda i vårt land innan vi skulle prestera på högsta nivå. ”Sämst fyra” blev ett uttryck så vanligt att jag tror att vi trodde på det själva och efter hand blev det en sanning mentalt.

Tidningarna varav Sundsvalls Tidning var en av 30, där vi slutade räkna, dristade sig till att komma ner och skriva dagliga artiklar varav den första helsidan toppade med en svettig rubrik: Tonning garant för proffsig lägervistelse. Vad hade vi gett oss in på? Fullt medvetna om att slutet av maj och juni fram till avfärd inte skulle kunna lämna någonting åt slumpen. Allt från mat på hotellet med Ulf Wagner till presskonferenser på Påskbergsvallen och den avskildhet som skulle byggas runt integritet, lugn och ro. Under perioden skedde en hel del intressanta händelser som svetsade samman oss alla och resten är som bekant historia. Ofta har media tagit upp den magiska atmosfären, den svenska kustmiljön och teamet bakom uppladdningen som de ingredienser som gav laget optimal möjlighet att fylla på den individuella rollutvecklingen, lagets sammansvetsning där Tommy och Tord Grip hade en direkt avgörande insats till det som kom att bli ”när vi gräver guld i USA” – för mig var cirkeln sluten från 1967 anslutning till Dallas för att visa världen att soccer är en succé i USA, till arrangemanget av VM 1994.