En mental thriller i verkligheten och i vetenskapen
Samtidigt som vi förbereder oss för rafflande säsongsavslutningar i Sverige påbörjar många ligor i Europa sina fotbollssäsonger. Gemensamt för alla är darrande höstlöv och det mentala spelet, som får en speciell roll på plan. Din förmåga att tävla på elitnivå utsätts för att ta avgörande beslut, inom spelets ram, samla in information - speluppfattning, där dina ögon och öron ger hjärnan input, där sedan spelförståelsen hanteras i de mönster som du har i ditt minne och synapser kopplas samman, och som tredje steg skall din spelintelligens avgöra hur du hanterar de inövade eller nya möjligheter i att problemlösa kniviga situationer. Allt under en stress och press som man lärt sig leva med genom erfarenheter. Vem blir ängslig, orolig och känner sig obekväm och vem kliver fram och visar vägen för gruppen, laget. Hur mycket vågar jag? ”Bäst när det gäller” en forskning av Lars-Eric Uneståhl, som vi ofta relaterar till, men den som givit mig mest kunskap, kompetens och som jag kunnat bepröva i verkligheten är Torsten Hanssons lära, officer i marinen, mental träning för dykare och idrottare. En av männen bakom svenska golfare. Thern och jag fick honom som sitt-granne under en flygresa till Spanien och vi delade med oss av erfarenheter och han försåg oss med material från sin forskning: ”Mental tuffhetsträning” utan också av sina personliga erfarenheter. Förberedelser, fokusering på uppgiften och en inställning att man har kunskapen för att utföra uppdraget är av samma mönster om jag är på en dykning efter lik, står inför en avgörande golf-putt eller fattar beslut om att våga ta mig an min motståndare på planen- ”att gå dit” och ”tala om för omgivningen” med ord eller kroppsspråk – jag tar ansvaret för att motståndaren inte skall kunna såra oss. Den mentala tuffheten sprids och man får ett övertag på sin motståndare – individuellt och som lag. Att våga är att vinna.
Höstlöven dalar, nerverna sätts på spänn inför avgörande säsongsavslutningar
Varberg 2–2, U19-Värnamo 4–5, U 16 … tvungen att gå in i stugan för att tillsammans med övriga Gamla AIK, se matchen mot Trelleborg 1–1. Dessutom en mängd fotboll på TV från de högst rankade ligorna i Europa. I allt det stora mötte jag en bänknötande Oskar Sverrison i Varberg som jag haft förmånen att få utbilda, utveckla i Sverige och i Spanien och som vanligt blir det alltid ett kärt återseende efter hans år i Mjällby, BK Häcken och nu slutligen i Varberg. Ibland undrar man hur viktigt de där åren mellan 17–19 är? Lätt road säger Oskar att han i alla år hört min stämma i sitt huvud med till exempel, sidställ och det dels roat honom, dels hjälpt honom – så nog sätter de som är talangutvecklare sin prägel på sina adepter. Detaljerna som är så avgörande. Sedan var det dags för Värnamo och dess U19-tränare Tony Johansson att återuppta gamla erfarenheter. IFK Värnamo på andra plats i den serie som vi tyvärr satt oss i situationen att ligga under strecket. Efter att Jonas och jag tagit upp Värnamo från div 1 till Superettan hade vi ingen lust att sitta i bussar – tillsammans hade vi tillbringat några varv runt jorden – i fotbollens tjänst, så vi valde att coacha ett delat ledarskap för Värnamo med Glenn Ståhl och Tony Johansson – lyckat så till vida att vi stannade kvar i super-ettan. Tony var frågande till varför Skövde inte kommit längre – en sådan stor(??) stad sa han. Detta föranledde mig att ta fram en 10 (?) årig gammal ”spelarutvecklingsplan för Skövde AIK, utarbetad av en grupp bestående av jag citerar: Klubbchef Per Åstemo, mötes-ledare Roine Lundell, sportgruppen Peter Karlsson, Stefan Johansson, Mikael Åberg, Håkan Johnson och styrelseledamoten Henrik Westerberg. Dokumentet är en mycket bra ”skrivbordsprodukt” men det bästa av allt är att i mångt och mycket har grundstommen genomförts och vi har idag en förening som nått upp till Superettan, som står på ett väl fungerande fundament med ett flertal intressanta spelare på 16–19 årsnivå. Bra arbetat alla inblandade, men jag saknar att inte mer strålkastarljus satts på de spelare som är i åldern 17–19 år och alltså embryo till att gå från talang till elitspelare – det jag brukar kalla ”bron” från ung till elit – lite av ”fotbollens värnplikt”. I mångt och mycket vet man de teoretiska kraven, men att överföra teorin till praktik med alla de detaljer som kan ge spelaren ”ammunition” att ta sig an utmaningar saknas i mångt och mycket. Ibland gör det mig ledsen att vi saknar den kunskapen, kompetensen och erfarenheten. Att som ung ansluta till en miljö och atmosfär, där våra egna äldre spelare skall tillsammans med utvecklarna ge föreningens och lagets DNA till morgondagens A-lagsspelare. DNA som beskrevs i dokumentet ovan. Går det att få till bron? Fast man kan ju alltid köpa eller låna – vilket skall vi föredra långsiktigt?
