Veckans krönika (v. 42) signerad Christer Tonning.
Detta är är en krönika. Analys och värderingar är skribentens egna.
Hönan eller ägget? Byggstenar i klubbarnas byggprocess.
Jonas Nystedt höll ett intressant föredrag i Skövde och man hörde tydligt hans längtan efter att ”hjärna och hjärta” skall vara en byggsten, dels hos spelarna, dels hos klubbarna. Numera är ju ”marknaden” full av ”köp och säljannonser” och ”leasing-avtal” och härigenom har marknaden tagits över av agenter och mellanhänder och vi har tappat en del av ”hjärta/hjärna” hos klubbarna och spelarna – behöver det vara så eller finns det förebilder och arbetssätt som kan utveckla våra klubbars hjärta? Några exempel på hur klubbar kunnat bibehålla sitt DNA är inte lika spektakulärt som miljonförsäljningar, men kanske nödvändiga om fotbollen inte skall tas över av ”oljeländer”?
Rinus Michels introducerade ”totalfotbollen” och i folkmun kan höras att den var fri, så att alla kunde ”dyka upp” lite varstans på planen exemplifierade av Cruyff, Kroll, Neeskens (RIP) och hela den eran. Rinus presenterade sina innersta tankar för mig genom att rita ett ritmönster över planen indelad i 9 rutor. Alla rutor skulle vara bemannade ”fysiskt och/eller mentalt”. Tydlighet i såväl anfall som försvar- alltså inte i totalt kaos eller individuell frihet – dessutom att arbetet med förberedelse i defensiven startar redan när man har bollen i offensiven. Efter genomgången förstod man att han inledde implementeringen i Ajax såväl i akademi som i Ajax A-lag, sedermera i Hollands landslag och Barcelona. A-lag och akademi (17–19) synkroniserades och man kan än idag se till exempel, Hollands U 21 i matchen mot Sverige ha konturer av spelidén, som utvecklat individens arsenal på den position och den roll som man skulle ha för att re-placera de äldre åldersgrupperna som hade 10–15 års erfarenhet – alltså ett gediget, ansvarsfullt och egen-produktivt arbete. till exempel, hade Benhakker i sin roll ett extremt intressant arbete att få den unga och okända Ibrahimovic från Sverige att lära sig pro-processerna och sin roll i Ajax. Det gjorde han ju ”rätt bra”. Under en period i Spanien, gjorde vår ungdomstalang Joe Sise ett stort intryck på Barcas akademichef Pep Guardiola. Barca-akademin hade valt en erfaren, före detta spelare att ”fostra” och pedagogiskt introducera Barca-modellen i enlighet med Rinus/Cruyff – spelidé.
Med örat mot marken…
”Det är tuffa tider för en del”, skrev Per Gessle och vi är många Skövde AIK anhängare som kan ansluta oss till den låten. Många förslag och åtgärder diskuteras i ”korridorer och på stan”. Man kan från flera håll höra att det kanske är bäst för P19 att man kommer ner en division för då kan man få spela ett mer offensivt spel. Motsvarande kan höras på flera håll där man lämnar en högre rankad serie för att få lite mindre utmanande matcher. ”Va i h-e” - det resonemanget har jag aldrig förstått. Naturligtvis skall man utmanas på absoluta toppnivån och om Skaraborg skall vara med på elitsidan i svensk fotboll så måste vi självklart förbereda oss för utmaningar att tävla mot lag, till exempel på akademisidan som Värnamo, Mjällby med flera. Dags att kavla upp ärmarna och ta nya tag eller skall vi nöja oss med ”lagom” motstånd och tro att det leder till framgång? Låna ut spelare till lägre nivåer för att tro att det gagnar deras utveckling? Kanske måste man göra ett omtag och ta vara på erfarenheterna från att tävla på elitnivå i åldersklasserna 17–19 till A-elitnivån, som vi nu har skaffat oss. Då behövs en nytändning och en klubb med klar spelfilosofi och sammanhållning för att nå målen. Gemenskap, glädje och kärlek skall ge oss kraft att hålla elitklass på alla nivåer, om du frågar mig. ”En klubb i Skaraborg” måste ha den visionen och då jämföra sig med Superettans och allsvenska elitklubbars verksamhet – resultat på respektive nivå krävs om man sedan som senior skall tävla mot 10–14 åldersklassers erfarenhet, kunskap och kompetens, men först och främst rannsaka oss själva och svara på frågan - vill vi satsa den kraft och spelidé som krävs för det eller vill vi nöja oss med resultat som är ”lagom utmanande” och därigenom anpassa oss till nivåer utanför elitsektorn?