Veckans krönika (v. 35) signerad Christer Tonning.
Detta är är en krönika. Analys och värderingar är skribentens egna.
Déjà vu…. 2–2 målet i Östersund
Året är 1967 och jag sitter i omklädningsrummet efter en träning på Campo de la Marta i Madrid och vår manager Robert Kapustin (Bob Kap) kallar in mig till ett möte, lite nervös frågar man sig om man inte presterat, om man skall packa sin trunk. Vem är du som fotbollsspelare? En mittback från Halmstad Sweden, Mr. Kap! Nej vilka spetskvalitéer har du? Studerat dig i detalj nu i sju dagar och kan konstatera att du har ett precist och hårt skott och en unik kvalitét i ditt huvudspel. Då kan man bli en bra mittback, men man kan också använda dom egenskaperna runt och i motståndarnas straffområde och med kunskap hur försvarare tänker, göra det svårast möjligt för motståndarna att försvara sitt straffområde. För en amatörspelare i och för sig spådd en ljus framtid, men ändå vad menade han? Nu följde specialträning en vecka innan första träningsmatchen- på topp tillsammans med Ajax Fons Stoffels, kreatören och min partner längst fram. Redan första matchen kombinerade vi fram ett drömmål. Så när jag ser Filip Schyberg komma upp och med full fart göra en u-löpning in i ÖFK:s straffområde och med en språngnick kvittera till 2–2 på ett inlägg av Shaab lika precist slaget som Alfons Stoffels, då kände jag i hela kroppen att det har jag varit med om tidigare, alltså déjà vu. Alltså att spetskvaliteter är likartade för mittbackar och toppforwards var ingen nyhet, men när man utan att se känner att man bygger upp anfallet på högersidan- invänta rätt tid för att skära in i straffområdet- helst bakom ryggen (blindside) av mittbackarna och med full fart attackera bollen för att forcera in den i nätet – det är en känsla som säkert Filip Schyberg kan skriva under på. En liknande känsla som jag kan känna än idag i kroppen är en situation där jag mötte den på volley – väntade in den genom att säga ett tusen- och sedan få den perfekta träffen som ger mål, det känns i hela kroppen – i Australien. Dessa déjà vu-känslor följer med spelare resten av livet. Talade en gång med Kenneth Andersson om det, liksom Martin Dahlin och Henke – man kan återuppleva det genom att få uppleva att någon annan lyckas med det också – grattis Filip med förhoppning att situationen spelade upp sig många gånger innan John Blund blåste sömnsand i ögonen. Att våga är att vinna – så bort med ängsliga och räddhågsna inledningar som på Jämtkraft Arena och nu tar vi fram den aggressiva och offensivare känslan redan i akt ett på Södermalm. I motståndarnas straffområde skall vi vinna matcherna.
Glappet – bron måste byggas upp
På söndagen hann man precis efter att bevittnat poängen för A-laget i stugan att se 14-åringarna spela en trevlig och underhållande match mot Bergdalen - slutresultat 4–4. Embryo till talanger som man sett tidigare ”déjà vu” i form av till exempel, Daniel Ask finns bland våra unga spelare – jag har mött 16 åringar med mössan i hand ansökande om att få komma in i Calcio-akademin och kunnat få vara en del i deras utbildning- och utveckling samt följa deras fortsatta proffs-äventyr. Över 40 spelare har kunnat försörja resten av livet. Det är ingen tvekan om att Skövde AIK akademi är rätt för våra yngsta men 17 och uppåt måste vidare-utvecklas, så att man kan gå på bron till vuxenvärldens fotboll på elitnivå. Jag ägnade två år på heltid och besökte 6 länder för att kunna skapa konceptet och sedan vidareutvecklade det tillsammans med Jonas Thern och ett flertal erfarna tränare i vår verksamhet. Det tar cirka 2x4 timmar f att presentera det. Det som gnager i mig är att se hur vi trots flera års utveckling inte kunnat få fram ett 19 årslag som presterar en fotboll som inte ger 8–0 förlust mot GAIS – om vi förväntar oss att U19 skall fylla på vårt A-lag, så måste kvaliteten på ”bron” förstärkas – alltså dags för ”sport gruppen” som namngives på hemsidan att ta tag i uppgiften att lyfta akademins 17–19 års utbildning och utvecklingsplan till en högre nivå. Fotbollsyrkesorienteringen måste börja vid 17 år.
Sociala ansvaret
I sommar har jag sett oerhört många ungdomar spela spontanfotboll i olika former och ibland har Verona dykt upp på Lillegården, men ungdomarna och barnen är i övrigt inte hjälpta på något vis – ca 1000 på en vecka. Likaledes har jag kunnat se att på Bergdalens plan i Borås har stort antal barn och ungdomar spontanspelat utan att någon vuxen varit där, än mindre har haft en värdegrundspolicy. Så politikers härliga tal om förebyggande verksamhet bland unga har här haft en unik chans att kliva in på arenan och ge goda värdegrunds-pedagogiska inslag eller skall vi vänta på att ”onda krafter” rekryterar på platserna. Politiker nu har ni chansen att konkretisera era fagra löften om att vi skall arbeta förebyggande eller skall vi vänta på att andra rekryterar och då sätta in polisiära insatser? En gång i tiden var Skövde föregångare med KONPIS, kommunala nämnder och polisen i samarbete – ett projekt som kopierades av till exempel Holmsund – men skall vi leva efter filosofin: En skall inget göra så gör en inget fel – som en gammal vaktmästare en gång i tiden välkomnade mig till Skövde med. Det är dags att vakna och satsa på våra unga, följa upp dem och ge dem möjligheterna. Brister vi i vilja eller kunskap?
