Veckans krönika (v. 20) Signerad Christer Tonning.
Det här är en krönika. Analys och värderingar är skribentens egna.
Krampaktig söndag i Gefle förbyts till en ljuvlig lördag på nygamla Södermalm den 18 maj
Tid är pengar, men också en faktor på fotbollsplanen. Vad är värst för våra motståndare? Kanske att få tidspress att inte hinna ner på rätt sida och härigenom känna stress och begå misstag? Kanske att bollen går så fort mellan spelarna att man kommer i oordning i sin defensiv? Om vi spelar bakåt och använder mycket tid i att ta oss fram så är det väl skönt för motståndarna att kunna bekvämt förflytta sig ner i en behaglig defensiv. Hur många passningar bakåt och hur många touch vi har på bollen är naturligtvis avgörande för hur fort vi tar oss fram- hur snabbt vi hittar passningsalternativ och kreativa lösningar är också faktorer som påverkar motståndarna. Hur snabbt kommer vi till skott kring och i straffområdet? Med andra ord hur ”synapskvicka” är vi, alltså hur snabba är vi i ”hjärnan”, för att ”straffa” motståndarna och hitta problem-lösningar. ”Minsta man står fel så kommer dom åt oss” – var en vanlig tes som våra elever drog när vi i Spanien mötte kvick-tänkta spanjorer som ”dataspelssnabbt” utnyttjade våra mindre kvicka beslut och lite ”tröga tankearbete”. Fotboll spelas med hjärnan. Doppa huvudet i en is-hink, vakna och bli den som bestämmer och agerar på plan, så får motståndarna reagera om de skall hänga med. Kanske är det lite så vi upplever att den senaste tiden varit för vårt kära Skövde AIK? Därför placerar vi huvudet i en is-hink och vaknar upp för att styra matchen på Södermalm mot Östersund. Ett ”wake-up call” som gör att vi direkt hoppar upp på hästen igen för att visa hur bra vi egentligen är. Vi vill framåt…. ”Forza, valle” – nu finns det bara en riktning och det är framåt både på plan och för vårt kära SAIKOS som den 18 maj påbörjar marschen framåt - uppåt. Nu skall vi alla hjälpas åt att lyfta och prestera på den nivå som vi alla vet att vi kan och vill. Hemmapremiären är startskottet för nya friska tag. Väl mött på vårt kära Södermalm.
Europeisk spaning med fokus på Bayer Leverkusen och Xabi Alonsos historiska resultat
Under ett längre tag har Bayer Leverkusen varit på många fotbollsälskares läppar och då naturligtvis Xabi Alonso. Sedan en tid tillbaka har jag därför försökt sätta mig in i vad som man gjort så bra och hur i hela fridens namn man alltid blir fler spelare på ”ytan-zonen” än motståndarna. Tyskarna säger att han har en trebackslinje, två ”rensare” /”byggare” framför, en nia, två tior och så traditionella ”seven-eleven” på kanterna. De tre där bak har tillsammans med målvakten Hradecky att vara sista utposter så Tapsaba-fungerar som back liksom Tah i mitten och Kossounou. Xhaka och Palasios städar av området framför och utgör stöd åt det offensiva spelet. Grimaldo och Frimpong kör längs kanterna, Wirtz och Hofman blir offensiva kreatörer och Boniface är den spjutspets som av tradition kallas centerforward.
Men det påminner mig om vårt gamla WM-system som alla spelade fram till Brasiliens införande av 4-2-4 under VM 1958. Sverige spelade efter gamla WM systemet med W som 5 offensiva spelare i form av två yttrar, två inrar och en center. M bestod av defensivare spelare med en trebackslinje, två ytterbackar och en centerhalv samt två halvbackar. Rolf Svensson i Landskrona och Elfsborg menade att ”sifferleken” alltid var ”the same but different”. Sverige spelade 1958 i VM med hb. Orvar Bergmark, cb Julle Gustavsson och vb Sven Axbom – de två ”rensarna framför eller byggarna” var halvbackarna Reino Börjesson och Sigge Parling, ”seven-eleven” – yttrarna bestod av Kurre Hamrin och Nacka Skoglund och nr 9 var Agne Simonsson – de två inrarna var Nisse Liedholm och Gunnar Gren båda finurliga och kreativa speciellt på den sista tredjedelen av planen. Kan det vara så att klockan gått ett varv och vi kommer att få uppleva WM-systemet i modern tappning? Förutom svenska landslaget växte jag upp med Halmstads 55:or, ett självspelande piano, som slutade tvåa i allsvenskan men som flera år efter man lagt av anlitades för show-matcher och man visste alltid att de visste var de hade varandra från Rune Ludvigsson till Sylve Bengtsson. Om nu Bayer Leverkusen vågar sig på ett modifierat WM-system, så kanske fler vågar prova på det? Fotbollen spelas på en plan med en boll så egentligen är det samma förutsättningar, men spelarna har blivit så mycket bättre fysiskt, spänst, speed, kondition, tekniskt och i vissa fall mentalt – men att hantera ytorna på planen är fortfarande ett problem att analysera för tränare med eller utan video och andra hjälpmedel.
